Hinken

Hur ska jag kunna fortsätta efter igår. Mitt i särklass bästa inlägg hittills. Jag har skrattat åt mig själv. Anna skrev i sin kommentar att hon en gång suttit på bussen och börjat skratta åt mig, för sig själv. Det har jag också gjort idag. Bananen kommer ta mig långt. Jag kan också förstå om inlägget var lite över gränsen varför jag nu lämnar det spåret för att prata om mer seriösa saker. Jag och min man har gjort en sak vi länge drömt om. I söndags åkte vi till affären och handlade. Sen gjorde vi matlådor. Många matlådor! Kassler, paj, rotfruktsgratäng, köttfärssås, köttgryta m.m. Det var så härligt och det kändes som att vi kom varandra närmare. Tänk vilken man jag fått tag på! Han liksom ordnar till det. Jag slipper nu denna eviga ångest varje kväll över vad jag ska ha med mig i lådan. Det är ju liksom en social grej också. Man vill ju ha något man kan tänka sig att visa för andra människor. 80 % av det jag äter när jag är själv ska ingen annan se. Det är ingen vacker syn. En gång hade min snälla fina mamma gjort potatissoppa. Hon undrade om jag ville ha med mig lite soppa till skolan (där man som bekant får äta ur lådan eftersom det inte finns tallrik att tillgå). Hon gav mig soppan i en yoghurtburk. Ni vet en sån där med Turkisk yoghurt i, med handtag. En hink alltså. Soppan i sig hade ju varit fullt socialt accepterad, men inte hinken. Hur hade det sett ut? Skulle jag ha kunnat äta ur hinken? Jag kunde inte. Handtaget var nog det som gjorde det omöjligt.

Nu ska jag se på mitt favoritprogram, Andra avenyn. Roland gillar jag bäst.

En liten historia

Jag har svikit Er men nu är jag tillbaka på banan. Jag ska nu för Er berätta en liten historia. Jag har en vän. Hon berättade sin historia för mig under förutsättning att hennes riktiga identitet inte avslöjas. Min vän har dock godkänt att jag för blogg på ämnet. Ämnet är bajs och vi kallar min vän för Bananen. En dag när Bananen var på jobbet var hon jättebajsnödig. Flera gånger gick hon in på den kommunägda toaletten för att där inne göra tappra försök med att få ut det hon behövde få ut. Inget kom. Dagen gick och magen värkte mer och mer. Men den kom inte ut. När hon slutade jobbet fanns som tur var tid till att vildrita (vildritning betyder ungefär det ni tror. Man har liksom tid att sitta där och den inre skilsmässan kan till och med av vissa betraktas som en njutning). Efter ett tag kände hon sig nödgad att känna efter där bak runt tarmens slut. Hon hävdar bestämt att hon bara kände på utsidan och ej inne i hålet. Svaret på dagens kamp var en bajskorv på tvären. För att få ut den var hon alltså tvungen att klyva den inne i kroppen. Men det är ju fantastisk hur vi människor fungerar och vilka listiga hjärnor vi har när vi måste använda den. Bananen började massera runt anus. Hon lyckades med sina fingrar forma om det hennes egen kropp skapat. Den kom ut i bitar. Hon var fri. I morgon ska jag berätta för Er hur mitt liv tagit en annorlunda vändning. Sov gott.