Hinken

Hur ska jag kunna fortsätta efter igår. Mitt i särklass bästa inlägg hittills. Jag har skrattat åt mig själv. Anna skrev i sin kommentar att hon en gång suttit på bussen och börjat skratta åt mig, för sig själv. Det har jag också gjort idag. Bananen kommer ta mig långt. Jag kan också förstå om inlägget var lite över gränsen varför jag nu lämnar det spåret för att prata om mer seriösa saker. Jag och min man har gjort en sak vi länge drömt om. I söndags åkte vi till affären och handlade. Sen gjorde vi matlådor. Många matlådor! Kassler, paj, rotfruktsgratäng, köttfärssås, köttgryta m.m. Det var så härligt och det kändes som att vi kom varandra närmare. Tänk vilken man jag fått tag på! Han liksom ordnar till det. Jag slipper nu denna eviga ångest varje kväll över vad jag ska ha med mig i lådan. Det är ju liksom en social grej också. Man vill ju ha något man kan tänka sig att visa för andra människor. 80 % av det jag äter när jag är själv ska ingen annan se. Det är ingen vacker syn. En gång hade min snälla fina mamma gjort potatissoppa. Hon undrade om jag ville ha med mig lite soppa till skolan (där man som bekant får äta ur lådan eftersom det inte finns tallrik att tillgå). Hon gav mig soppan i en yoghurtburk. Ni vet en sån där med Turkisk yoghurt i, med handtag. En hink alltså. Soppan i sig hade ju varit fullt socialt accepterad, men inte hinken. Hur hade det sett ut? Skulle jag ha kunnat äta ur hinken? Jag kunde inte. Handtaget var nog det som gjorde det omöjligt.

Nu ska jag se på mitt favoritprogram, Andra avenyn. Roland gillar jag bäst.